Pargas Svenska Pensionärer

Konstresa till Serlachiusmuseerna i Mänttä

KONSTRESAN TILL MÄNTTÄ 2.10.2018

Det finns vacker ”skärgård” även utanför Åboland. Det kunde de konstintresserade pensionärerna konstatera under resan till Mänttä, en gammal pappersbruksort i hjärtat av Insjöfinland.  Numera lever staden Mänttä-Filpula också på ett mångsidigt kulturutbud med Gösta Serlachius´ konstsamlingar som främsta dragplåster.   

Vi reste hit med bekväm buss och glada i hågen. Göstas farbror Gustaf Adolf Serlachius (1830-1901) däremot kom till Mänttä år 1868 efter en strapatsrik seglats, full av beslutsam ilska.  Han hade lyckats sälja sin futtiga apoteksrörelse i Tammerfors. Dock hade han inte lyckats med att ropa in konkursdrabbade Nokia gård.  Genom bulvaner gick Nokia till vännen Fredrik Idestam som redan drev ett träsliperi vid Tammerforsen.  Serlachius hade redan en tid fungerat som disponent för det idestamska sliperiet och fått upp ögonen för verksamhetens möjligheter. När Nokia sedan var till salu såg Serlachius en möjlighet att med ett slag gå in för något nytt och bli kvitt sitt mångsyssleri, som varit en berg-och-dalbana med allt djupare skuldsättning.  Men av Nokia bidde alltså inget och Idestam betraktades framöver som en fiende.  

    

Patron GAS byggde upp Mänttä med hård hand och kan gott betraktas som en av de tuffaste representanterna för den industripaternalism som ännu en bit in på 1960-talet kunde förnimmas på vissa bruksorter i Finland.  Under 30 år av slit och hisnande risktagningar byggde GAS sitt företag till ett imperium omfattande två träsliperier, två ångsågar samt fabriker för papper, papp och påsar.  Här i ödemarken tog också hans sedermera så betydande konstmecenatskap sina första konkreta steg i och med att han 1887 lät måla ett personporträtt av sig själv. Porträttören var den senare icke helt okände Akseli Gallen-Kallela som GAS hade lärt känna i Paris och där den blivande mästaren levde ett glatt konstnärsliv.    

    

Med tiden visade det sig att Mänttä-patrons kanske svåraste och mest delikata problem ingalunda var affärerna, utan successionen. Vem skulle ta över? Den sjuklige och snart rullstolsbundne fadern betraktade sonen Axel Ernst som en dagdrivare utan tillbörlig karaktärsfasthet. Till sist föll Gustafs blickar naturligt nog på brorssonen Gösta som hade gift sig med sin kusin, gamle patrons dotter Sigrid, ”Sissi”.  

Gösta tar över
Gösta Serlachius´ (1876-1942) far Gabriel hade flyttat till Jakobstad för att överta ett bryggeri. Företagarkarriären gynnades av att han gifte in sig i den lokalt betydelsefulla industrisläkten Schauman.  Sonen Gösta inledde plikttroget juridiska studier i Helsingfors bara för att erfara att han trivs bäst med något mer handfast och praktiskt.  Efter att ha praktiserat i England hos ett företag som representerade Mänttäs produkter, kompletterade han sina formella färdigheter med en pappersteknikkurs i Wien.      

 

Efter GAS död 1901 ombildades bolaget till G.A. Serlachius Aktiebolag.  Aktierna gick i första hand till GAS’ hustru och de tre barnen av vilka ett var Göstas hustru Sissi. Efter att själv ha köpt upp aktier i G.A.S. Ab kunde Gösta på bolagsstämman 1905 konstatera att släkten, med blodsband till Schaumans, nu förfogade över hälften av bolagets röstetal.  Härigenom fick släkten en möjlighet att ta ledningen över bolaget. Först var Gösta ovillig att ta rodret men accepterade till slut och blev vd 1913.    

 

Göstas konstintresse hade vaknat tidigt.  Redan som skolpojke köpte han vackra antikviteter för slantar som han förtjänat som tillfälligt ombud för Mänttäs påsar av brunt omslagspapper i Jakobstad. Sin första tavla, en okänd målares porträtt av en ung kvinna från 1700-talet, inhandlade han 1898.

 

Konststiftelsen som bär hans namn grundades 1933 med uppgift att anlägga ett museum och förvalta de inemot 250 tavlor (främst finländska klassiker av typen Gallen-Kallela och Halonen) och föremål som då ingick i hans personliga samling. I dag förvaltar stiftelsen flerfaldigt mer tavlor och skulpturer än vid starten före kriget. Museets huvudsäte, Joenniemi, byggdes 1935 som residens för Gösta och hans familj, och fick 2014 en flygelbyggnad, en stor och prisbelönad paviljong helt i trä. Paviljongen som omfattar utställningsutrymmen, en museishop, festsal och restaurang ”Gösta”, förbinds med huvudbyggnaden via en glasad gång. Härtill har stiftelsen förvärvat och restaurerat Mänttä-bolagets forna huvudkontor, Vita Huset, även kallat ”Gustaf”, i centrum av Mänttä-Filpula.  

 

Konstsamlingen omfattar både gammal och modern konst samt skulpturer av bl.a. Jussi Mäntynen. Det äldsta konstverket är ”Nedtagningen från korset” målat av Rogier van der Weyden (ca 1400-1464).  Här finns många verk av Gallen-Kallela, en tavla av Eero Järnefelt med Koli-motiv, modern konst av bl.a. Elina Merenmies (1967) och Anna Retulainen (1969) samt impressionisten Claude Monet.  Det senaste tillskottet är ”Folkdans” av Hugo Simberg, inköpt 2015. 

 

Det som genast slår en är att konststiftelsen förvaltat sitt pund mycket skickligt.  Professionalismen samt att man inte behövt vända på slantarna - såsom vid statliga och kommunala konstinstitutioner - märks överallt: byggnadernas skick, de omgivande parkerna och planteringarna, guidningarna (på god svenska och med bärbar elektronik och hörlurar för alla) samt de välförsedda butikerna som inte är inriktade på att skinna sina kunder.

   

Kaférestaurangen, en gammal inspektorsbostad intill Joenniemi, var allt annat än ett ABC-ställe. På min fråga till servitrisen om huruvida standarden på den mycket välsmakande lunch vi avnjöt, är densamma under normal turistsäsong, svarade hon lite förnärmat jakande.  Det visade sig att ansvarige chef de cuisine är Henry Tikkanen, vald till årets kock i Finland för några år sedan.  Man kan bara gissa vad han serverar på den smått legendariska Klubben i Mänttä där de viktigaste gästerna trakteras. 

 

På det gamla huvudkontoret ”Vita Huset” togs vi emot av greve Burghard Vitzthum von Eckstädts (vice verkställande direktör på Mänttä sedan 1939) sekreterare ”Helga Kvist” i röd klänning och hatt à la Diors New Look 1947.  Mademoiselle var mycket älskvärd och förklarade att hon använder pseudonym för att inte komma alltför nära en historisk gestalt som beklätt sekreterarposten 1951.  Sedan beordrade hon med självklar pondus oss arma Pargasbor - som inget vet om storföretag - på led och höll en informativ föreläsning, på rätt god svenska, om hur det är att söka jobb på Mänttä, något som hon utan vidare antog att vi var ute efter. Hon mönstrade oss ingående och drog slutsatsen att vi kanske var lite fattiga då de flesta av oss kvinnor gick klädda i byxor. Vi hade knappast någon utbildning heller trodde hon. Hon efterlyste bland annat grovarbetare till skogsavdelningen och folk till brukets ladugård. En mjölkerska fick hon i Maria S-S som först fick lov att visa hur man gör. Undertecknad städslades som stockflottare och blev som bevis på detta tilldelad en bröstknapp med texten ”Jätkä”.  Maj Lindblom var nära att få anställning som maskinskriverska efter att ha gett sig på den gamla skrivmaskinen.  Mikael R. erbjöd översättningstjänster men det slutade med att han blev ”mästare” (någon översättarbröstknapp fanns inte). En papperstillverkare hittades i Cornelius C. och Gunnel Jansson blev springflicka efter lite förhandlingar. På många andra lyckade anställningar med tillhörande bröstknapp följde en rundvandring i det fina kontorshuset - ritat av Valter och Bertel Ljung - som var hypermodernt då det stod färdig 1934.  I översta våningen, i sin helhet upptagen av en Salvador Dali-utställning, kunde vi lite brösta oss och påpeka för vår guide att vi har Dali i Pargas också.  Hon ville inte först tro oss men det märktes att vi som grupp nu steg lite i aktning hos henne.     

 

Allt som allt en mycket givande konstresa i strålande sol och vackra höstfärger. För detta skall vår dragare och arrangör Marianne Saanila ha ett stort tack!

 Pekka Sörensen och Maria Simberg-Sörensen

       

 

 

 

Konstgruppen våren 2018

Pargasiternas konstgrupp inledde verksamheten i januari med ett besök på Lokstallet i Salo för att bekanta sig med den berömde amerikanske fotografen Elliott Erwitts fotoutställning. I Parentesens marsnummer på webben finns en fyllig beskrivning av begivenheten signerad Mai Lindblom.

 

Keramikern Rut Bryk

Redan i slutet av februari gjorde vi en ny utfärd, den här gången till Åbo konstmuseum för att tillsammans med Pargas egen keramiker Marita Reuter och med flankstöd av Cornelius Colliander bekanta oss med keramikern Rut Bryks Den magiska lådan. Marita inledde med stor sakkunskap om vad keramik är och hur materialet behöver bearbetas för att omvandlas till både praktisk vardagsvara och fascinerande konstverk. Cornelius sekunderade utifrån sina egna erfarenheter.

Rut Bryk (1916–1999) var född i Stockholm, fadern var den österrikiske författaren och bildkonstnären Felix Brücke, modern kom från Karelen. Rut utbildade sig egentligen till grafiker men fick anställning på porslinsfabriken Arabias konstavdelning redan som 25-åring. Där fick hon arbeta som fri konstnär utan krav på industriell formgivning. År 1945 gifte hon sig med Tapio Wirkkala som hade studerat skulptur men senare kom att arbeta med ett flertal olika material. De genomförde även olika projekt tillsammans.

Rut Bryk uppskattas mest som en förnyare av keramikkonsten, vilket hon arbetade med på Arabia. I början av hennes karriär var verken rätt små föreställande verk men växte sedermera i format till imponerade storlekar. Jag gissar att hennes största verk finns i presidentbostaden och i Stadshuset i Helsingfors, de är rätt omfattande.

Rut Bryks äldsta verk är målade i färger där den reliefliknande tekniken har inspirerats av Birger Kaipiainen. Föremålen är överdragna med en blank glasartad yta som ger verken en fin lyster. Motiven är ofta romantiska, bibliska, blommor och förstås fjärilar (jfr pappa Felix!). Senare blir verken mer geometriska och influerade av arkitektoniska och abstrakta motiv. De tidiga verken i pastellfärger är säkert sådana som lämpar sig för hemmiljön; de senare kubistiskt influerade verken som är djärvare och mörkare, passar säkerligen bäst i offentliga miljöer.

Vår konstutfärd fick oss alla bli allt mer intresserade av Rut Bryks konst Nu ska vi hålla ögonen öppna för sådan keramik som kan försköna vår vardag.

Länk till ÅU artikel om Rut Bryk

Kai A. Saanila

 

 

Casa Haartman i Nådendal

Vårens sista konstutflykt gick till Casa Haartman i Nådendal den 22 maj tack vare en lycklig slump. Marita Reuter, vår grupps konstnärliga ledare, råkade på en vernissage träffa en av sina f.d. elever som nämnde att Stiftelsen Åbo Akademi fått en donation i form av Axel och Hedvigs unika konstnärshem Casa Haartman och dess konstsamling i Nådendal. Tack vare det mötet fick pargasiternas konstgrupp möjligheten att besöka hemmet redan i maj trots att det officiellt öppnades för allmänheten först i juni. Tyvärr kan konstnärshemmet ta emot grupper på högst 15 besökare, så det gällde att vara snabb i vändningarna för den som var intresserad.

Starten inleddes i strålande sol från Bustis med Tor-Björn Johansson vid ratten i hans slimmade buss för 16 personer. På vägen berättade Marita Reuter med stort engagemang om funktionalismen och konstnärshemmets Casa Haartman som representerar 1920-talets klassicistiska stil med italienska influenser. Huset är ritat 1926 av Åboarkitekten Erik Bryggman, välkänd för Uppståndelsekapellet i Åbo men bekant även i Pargas för bl.a. begravningskapellet intill kyrkan. Paret Haartman bodde i huset i 40 år, och hemmets interiör är förvånansvärt väl bevarad. Axel Haartmans takmålningar och de möbler han har designat är intakta, likaså konstföremålen, tavlorna, böckerna och ateljén.

Vår guide Maria Jansén lotsade oss initierat via vardagsrummets konstverk med Victor Westerholms två Parisvyer, Fanny Churbergs båt vid brygga, Ferdinand von Wrights karakteristiska fåglar och en minimal Hélène Schjerfbeck till matsalen där bordet stod dukat med en vacker servis. Skaran kända konstnärer utökas med verk av Wäinö Aaltonens byst, en skulptur av Ville Vallgren, Maria Wiiks typiska Bretagnemotiv och som socker på bottnen en Albert Edelfelt.

I andra våningen finns ateljén som på 1980-talet faktiskt fungerade som en forskarlya. I dag är det än en gång konstnärsparets fristad där paletten och ett staffli med ett porträtt av en betagande vacker Hedvig står. Från det stora fönstret kunde Axel Haartman se Nådendals vackra kyrka tills en skrymmande tillbyggnad på granntomten förstörde nöjet för honom. Under ett fönster står också Axels fars skrivbord, där fotutrymmet under bordsskivan var Axels första rum enligt hans egen utsago. – Biblioteket i anslutning till ateljén vittnar om att paret ägnade sig åt vitter samtida litteratur.

Det var inte alltid lätt att leva som konstnär, och Axel Haartman fick lov att arbeta som journalist i många år, bl.a. som konstrecensent. Men att han följde sin passion för konst i olika former och tog sig till såväl Florens och Rom som Paris väcker beundran; i München lyckades han rentav studera för Kandinsky. Paret Haartmans levnadsförhållanden är fascinerande. Vi kan vara oändligt tacksamma över de haartmanska ambitionerna att trots små och ofta knappa medel skapa Casa Haartman till glädje för vår samtid och kommande generationer.

Efter det spännande besöket i konstnärshemmet var det dags för lekamlig spis, och pargasiternas konstgrupp promenerade i sakta mak genom det sommarfagra Nådendal via parken och bryggorna till restaurang Merisali som gör sitt bästa för att tillfredsställa alla magar oavsett diet med en riklig buffélunch.

Tidtabellen tillät privat strosande längs gågatan, men turistsäsongen hade ännu inte kommit igång, och de flesta små souvenirbutikerna var inte beredda på en invasion från Pargas. Så det kändes helt rätt att bara avslappnat umgås på någon av bänkarna längs marinan mumsande på en glass medan man filosoferade över livets sällsamheter innan det var dags för Tor-Björn att rutinerat återbörda oss till Pargas flera erfarenheter rikare.

Länk till ÅU artikel om Casa Haartman

Atelje och hem

Atelje och hem

Konstmuseets intendent i sitt arbetsrum på Åbo konstmuseum 1909

Marianne Saanila

FRÅN LOKSTALL TILL HERRGÅRD

Den vackra dagen efter den stora vinterstormen i slutet av januari åkte nitton konst-intresserade pargasiter under Marianne Saanilas ledning med egna bilar till grann-staden Salo för att besöka konstmuséet Veturitalli/Lokstallet. Där pågick en retro-spektiv utställning av den berömda amerikanska fotografen Elliott Erwitts nästan 140 bilder tagna i många länder alltifrån 1940-talet till år 2005.

En utmärkt guide presenterade fotosamlingen  och dess upphovsman för oss på god svenska.  Elliott Erwitt är född 1928 i Paris i en rysk-judisk familj som flyttade till USA  just innan andra världskrigets utbrott. Han fyller alltså 90 år snart och är ännu verksam. Sina motiv, främst människor, har Erwitt funnit i alla världsdelar, bland ursprungsfolk, i moderna städer och i krigsruiner. Naturen är en stor inspirationskälla för honom och en ansenlig del av det utställda materialet utgjordes av ögonblicks-bilder av hundar och andra djur och givetvis av människor med eller utan kläder (nudister). Några av mästerfotografens mest berömda porträtt är den sörjande  Jacqueline Kennedy vid sin mans jordfästning, Chrustjov och Nixon glatt diskuterande och Marilyn Monroe med fladdrande kjol på gatan i New York. Fotot av den cyklande baskerklädda fransosen med sin likaså baskerklädda lilla son har också spridits i media.

Om sina humoristiska hundbilder har Erwitt själv sagt följande: ”Det bästa med hundar är att de finns överallt, de är sympatiska, de klagar aldrig och de ber aldrig om en kopia.”

Efter rundvandringen på utställningen styrde vi västerut till den historiskt värdefulla herrgården Wiurila i Halikko, som har anor från 1400-talet och har varit i släkten Armfelts ägo alltsedan 1787. Huvudbyggnaden i nyklassisk stil är planerad av Carlos Bassi år 1810 och ekonomibyggnaderna är ritade av Engel.  Gården är nuförtiden känd för sin golfbana, häststall, museum och restaurang.

Efter den utmärkta lunchen återstod hemresan. Alla deltagare var mycket nöjda med den välplanerade resan.

8.2.2018
Mai Lindblom

Konstgruppen

Konstgruppen som inledde sin verksamhet med en Edelfelt-föreläsning vintern 2015 har fortsatt med galleribesök i Åbo med Marita Reuter som sakkunnig. Tillsammans med resegruppen har besök gjorts på museerna Emma och Gallen Kallela i Esbo.

 I våras ordnades en konstresa till Åland. Det var en resa fullmatad av konst, och den som är intresserad att veta mer, kan läsa både om Anders Wiklöfs imponerande samlingar på Andersudde och om Önninge bys berömda konstnärskoloni i Jomala i Parentesens aktuella oktober- och novembernummer som finns att hämta på Booklet men även finns här på webben.

Om konstgruppens senaste besök kan du läsa här nedan. – I vår planeras en heldagsutflykt till Serlachiusmuseerna i Mänttä.

 

 

 

Konstgruppens upplevelse på Åbo konstmuseum

 

Konstgruppens nya ledare Marianne Saanila hade i god tid bokat ett besök på Tyko Sallinen-utställningen den 18 november med svenskspråkig guidning. Vår kvot på 15 platser fylldes ganska snabbt, och på egna vägar tog sig deltagarna till konstmuseet uppe på Aurabacken. Man- och kvinnogrant anlände vi till vad som skulle visa sig vara en ren upplevelse, en spendid föreläsning om konst­nären Tyko Sallinens (1879–1955) och hans hustru Helmi Vartiainens (1888­1920) liv och konstnärskap. Den medryckande och inlevelsefulla presentationen gavs av doktorn, docenten och riksdagsledamoten Juhana Vartiainen, vars farfar var Helmi Vartiainens bror. Släkten var hemma från Karelen och bosatt i Sordavala där Helmi växte upp och gick i mellanskola. Trots familjens svaga ekonomi valde hon att resa till Helsingfors för att söka arbete och samtidigt gå i Finska Konstföreningens ritskola på kvällslinje. I familjen Vartiainen var kultur­intressena inte främmande, både musik och litteratur utövades, och på typiskt karelskt vis var släktsammanhållningen viktig, stora kalas hölls fastän omständigheterna var små. I Ritskolan träffades tydligen den unga Helmi och Tyko som blev ett par som så småningom gifte sig.

 

Tyko Sallinens bakgrund var en helt annan, han kom från det nordliga Öster­botten, från Tornedalen, där laestadianismen präglade vardagen i skräddar­familjen Sallinen. Han gav sig av hemifrån då han var 14 år gammal, och via en period i Stockholm som skräddarlärling kom han till Helsingfors och skrev in sig i Ritskolan. Den puritanska och tungsinta bakgrunden hos Tyko brakade samman i en kulturkrock med det livliga och glada karelska temperamentet hos Helmi. Äktenskapet, som ingicks 1909, blev stormigt och djupt olyckligt. iv Som liten hörde Juhana Vartiainen familjebeskrivningarna av parets liv utan att förstå dem. Senare har den muntliga traditionen inom släkten helt tagit avstånd från Sallinen: ”Han var en alkoholiserad hustyrann”.

 

Med humor, självironi i fråga om den typiska Vartianenska uppnäsan, värme och medkänsla bjöd Juhana Vartiainen på såväl sig själv som sin familjs och släktens förhållande till konstnären Tyko, den onde, fördärvade alkoholisten som gjorde sin Mirri så illa. Utan att fråga henne tog Tyko deras första barn, den två år gamla dottern Eva, till Köpenhamn och gav henne till sin syster som bodde där. Efter skilsmässan 1916 tog han också den yngre dottern, Taju, trots att Helmi hade fått vårdnaden av henne. Helmi dog 1920 av okänd orsak bara 32 år gammal.

Även om äktenskapet varade bara några år, var det av stor betydelse för Sallinens konst. Helmi var hans musa, och hon satt modell för ett stort antal verk från den här tiden. De går under namnet Mirrimålningarna efter Sallinens smeknamn på hustrun. På sin tid var de mycket omstridda, deras djärvhet och sexuella laddning ansågs frånstötande. Att framställa kvinnan som antingen madonna eller hora var Sallinen inte ensam om på sin tid; handlade det om kärlek eller hat, åtrå eller äckel? Numera anses de här målningarna vara kanske de bästa i konstnärens produktion. Men att han framställde den mörkögda, späda lilla Helmi som en rödhårig fyllig kvinna med stora uppsvullna läppar och en uppnäsa som liknar ett gristryne är svårt att förstå. Allt i grälla färger och med en tom blick som ser rakt på oss. Några tavlor avbildar också Helmi ammande.

 

Som nygifta reste paret till Paris, Tyko hade fått ett stipendium, och många fina landskapsmålningar och stadsvyer från resan finns med på utställningen. I Paris tog Sallinen intryck av de franska målarna, kanske främst expressionisterna, och blev den som förde in konstriktningen i Finland. Han bröt totalt med den nationalromantiska ”guldålderns” målare och råkade i häftiga gräl med många. Från att ha målat både inhemska och franska landskap i starka färger med tjock penselföring övergick han efter Mirri-perioden till en dov färgskala i grått, brunt och svart.

 

På 1920- och 30-talen sökte det finska Finland sina rötter i öst. Den finska folksjälen fick sin avbild i Sallinens målningar från den tiden. Konstverk som slog an på publiken avbildade åldrande gummor och gubbar t.ex. i Slagsmålet och Djävulsdansen och blev uppskattade för sin naturkraft. Den mest berömda tavlan från den här perioden kallade han Hihuliter. Det är en gammal benämning på laestadianer som befinner sig i extas eller transtillstånd under predikningarna. Konstnären anses i konstverket vilja göra upp med sin barndoms upplevelser som han gjorde många variationer av. Med de här allmogeskildringarna förde Sallinen in det urfinska i konsten, vilket väckte positiv uppmärksamt i Sverige och Danmark och bidrog till att hans tavlor fann köpare, bl.a. Ateneum köpte Hihuliter 1923.

 

Efter föreläsningen, som avtackades med stormande applåder, tog Juhana Vartiainen oss med på en kort presentation av några tavlor som han själv ansåg viktiga: en tidig nakenstudie av en mörkhårig Helmi behagfullt sittande och en annan av henne i grön klänning och med mörkt hår, inte förställd som Mirri. Sist men inte minst pekade han på två självporträtt av Helmi. Hon var ju också konstnär fast hon inte som Tykos hustru kunde ägna sig åt måleriet, sådan var ju tidens sed i konstnärsäktenskap. Man ser en ung flicka med rakt mörkt hår, mörka ögon och ansiktet lite frånvänt så att den typiska Vartiainenska uppnäsan tydligt kommer fram. 

Det var för oss åhörare och deltagare en stor förmån att få den personliga introduktionen till fenomenet Tyko Sallinen ur en annorlunda vinkel än konsthistorikerns. Den smått kultförklarade Sallinen blev för mig en ganska ynklig figur, men landskapen var fina och upplevelsen likaså.

 

Christina Stolpe